”Will-to-please” är ett begrepp som ofta används i beskrivningar av hundar och då särskilt av hundar av retrievertyp (har sett det användas för andra raser med). I olika diskussionsforum och på sociala medier ser man det också och många uppfödare skriver att de förväntar sig att valparna de väntar förväntas få mycket ”will-to-please”. Och när man läser vidare på internet eller frågar om vad människor menar med begreppet, så är det precis som med ”motor” – svaren varierar väldigt mycket.
T ex har jag hittat att man med ”will-to-please” menar t ex:
- ”viljan att behaga sin förare”
- ”viljan att alltid göra alla nöjda”
- ”viljan att vara till lags/lyda”
- ”viljan att samarbeta”
Söker jag på brittiska sidor om retrievers, så verkar de oftast mena hundens förmåga att engagera sig i ett fokuserat och nära samarbete med föraren. Och för många brittiska uppfödare är det en absolut förutsättning att hunden har en inbyggd ”will-to-please” för att den ska få gå i avel. ”Will-to-please” anses vara i princip lika viktigt som apporteringslust och hälsa.
Jag är inte särskilt förtjust i begreppet ”will-to-please” i sig – just för att det är så odefinierat och för att det betyder olika för olika människor. För mig betyder det inte en vilja att lyda, behaga sin förare eller göra alla nöjda. För alla de beskrivningarna antyder att motsatsen skulle vara att jag som förare på något vis påvisar mitt missnöje eller ”obehag” (i kontrast till att hunden ska behaga mig) när hunden gör fel, d v s att hunden hela tiden i sitt arbete eftersträvar att undvika konflikt för att vara ”lydig” eller ”behaga” mig. Den typen av hund vill jag själv inte ha. Jag vill istället ha en hund som vågar ta för sig, som vågar prova även om det blir fel ibland, som lyssnar och är följsam, söker mitt stöd när det behövs och som är lyhörd för mina små och subtila signaler.
En annan orsak till att jag inte använder ”will-to-please” direkt, är för att det blivit lite ”infekterat” – precis som begreppet ”ledarskap”. När någon säger att man måste minsann vara ”ledare” för sin hund, så är det ofta (inte alltid, jag vet 😉 ) kopplat till gamla förlegade idéer om hur man bör förhålla sig till sin hund och ibland även ganska hårda träningsmetoder. Även om jag vet att många menar nåt helt annat med ”ledarskap”, så är själva ordet så ”infekterat” att själva användandet av det kan leda till kraftiga missförstånd. På samma sätt är det lite med ”will-to-please”. Risken finns att hundägare förväntar sig en automatiskt ”lydig” hund som går fot lugnt och fint och kommer på varenda inkallning nästan från start.
Jag vill beskriva en hund med mycket ”will-to-please” som samarbetsvillig, träningsbar och naturligt följsam. Jag själv är en person som vill ha en så konfliktfri träning som möjligt och även om jag alltid jobbar för att få min hund att lyckas – så underlättar det vår träning om hunden har de egenskaper som jag avser med ”will-to-please”. Och det är just det som är skillnaden; jag förväntar mig inte att en hund med mycket ”will-to-please”är lydig av sig själv – snarare förväntar jag mig att det är egenskap som kommer underlätta och hjälpa oss i vår träning.
Sedan får man ju inte glömma att jag givetvis också vill ha ett visst mått av självständighet. Hunden ska kunna söka av stora områden självständigt och fatta egna beslut när det behövs. Så för mig som uppfödare handlar det såklart om att hitta en bra balans mellan ”will to please” och självständighet.
Så för att sammandfatta de här två senaste inläggen, så kommer en hund med mycket samarbetsvilja och träningsbarhet (”will-to-please”) att vara ivrig att följa mig och lyssna på mina signaler – även små och subtila. Ihop med en lagom dos självständighet och med en stor portion lättlärdhet, intelligens, arbetsvilja och arbetsförmåga (s.k. ”motor”, se föregående inlägg) så närmar vi oss den optimala hunden i min värld. Om det nu bara vore så enkelt ;).