Igår tog jag mig i kragen och bestämde mig för att det var dags att möta prestationsdemonen. Jag och Bliss åkte och tävlade lydnad på Karlshamns brukshundklubb. Det var Bliss debut i officiella sammanhang och det var på något sätt en debut för mig med. Jag har inte tävlat på snart 3 år och under de här 3 åren har den där demonen bara växt sig större och större. Till slut lamslog den mig totalt och jag tänkte ett tag att ”jag kommer aldrig kunna tävla igen”.
Någon gång under sena hösten bestämde jag mig för att 2019 skulle jag ta tag i det där. Jag lovade mig själv att börja jobba med mina tankar och mina känslor. För jag vill ju tävla. Jag tycker ju det är roligt. Och jag behöver ha någon form av mål för att verkligen hålla i träningen.
Det kan tyckas löjligt att jag gör en grej av att tävla startklassen. Och ja, startklassen är lätt. Men det är inte det som är grejen för min del, för min del var den stora segern att jag anmälde mig. Att jag tog mig dit. Att jag startade. Bliss hade klarat startklassen för 18 månader sen, men de gånger jag anmälde mig så drog jag mig ur. Hittade på ursäkter för att förklara för mig själv varför jag inte kunde starta just då. Men inte igår. Igår åkte jag.
Vad var annorlunda den här gången? När jag tittar tillbaka på de månader som gått sedan jag bestämde mig för att ta tag i tävlandet så har jag gjort en del förändringar och tagit en hel del konkreta steg i rätt riktning.
En av de första sakerna jag gjorde var att jag beslutade mig för att inte hålla mer kurser och privatträningar på ett tag – åtminstone inte förrän tidigast till hösten 2019. Nu blir det några helgkurser ändå, men de har jag medvetet sagt ja till och förlagt till perioder som passar min egen plan. Skillnaden är att jag planerat dem efter att jag bestämt vad jag vill med mina egna hundar och för mig själv. Innan har jag gjort tvärtom. Det valet har gjort att jag fokuserat mycket mer på mig, på mina egna hundar och på våra mål. Att jag känt att jag haft tid, ork och lust till att lägga mycket mer tid på mina hundar än på länge.
Jag började också min ”nystart” med att gå kurs och träna en helt ny sport. Jag tränade med nya träningsvänner. Jag kände att det var roligt och började få riktig lust till att träna. Motiverad och taggad var det så mycket enklare att göra den där anmälan. Och sen bara strunta i den, inte berätta om mina planer för alla och inte hysteriträna bara lydnad – utan bara träna på med HtM, spår, jakt och lydnad som vanligt. Bara ha roligt!
En tredje sak jag gjorde var att jag började läsa böcker och bloggar om prestationsångest och perfektionism och samtidigt började jag lyssna på musik och andra spår med fokus på motivation. Det dök upp så många likheter med mina egna tankar i myllret av input och någonstans där började jag bli övertygad. Jag insåg att jag behöver träna på att vara rädd och på att riskera att det jag är rädd för faktiskt inträffar. Och jag behöver faktiskt träna på att misslyckas med. Jag behöver få känna att hela min värld inte rasar – oavsett om det går dåligt, min hund gör bort sig eller om något annat inträffar. Och enda sättet att träna på de här sakerna är att tävla och riskera att misslyckas (och faktiskt misslyckas på riktigt någon gång).
Så min och Bliss start var en stor seger för mig! Jo, visst fick vi fina poäng och vi misslyckades inte denna gången. Men den stora segern var att vi faktiskt tävlade alls.
Nu blickar vi framåt och fortsätter träna. Vi ska träna på lydnad, jakt, HtM, viltspår och fitness. Och på att vara rädd för att misslyckas med något och göra det ändå. Så det så!
