Idag blir Hope’s och Sam’s valpar en vecka gamla. De mår bara bra. De sover, äter, tjoar emellanåt och är allmänt gosiga. Jag är upp över öronen förälskad. De ökar ganska jämnt i vikt, någon ökar förhållandevis lite mer och någon lite mindre – precis som det brukar vara.
Den gångna veckan utgör ena halvan av den s.k. neonatala perioden, den brukar man säga är under 0-14 dygn. När valpen föds är den i princip hjälplös och starkt beroende av sin mamma. Under den neonatala perioden sover de mest och är bara aktiva 2–15 procent av dygnet. Då är den huvudsakliga sysselsättningen att dia. Vid födseln är valparnas hjärna relativt outvecklad och EEG-undersökningar har visat på låg hjärnaktivitet. Ögonen är slutna och synnerven är outvecklad så de kan inte se och eftersom hörselgångarna är slutna kan de heller inte höra. Urinblåsan och tarmen fungerar men valparna kan inte tömma någon av dem på egen hand de första två veckorna. Tiken slickar dem därför för att stimulera dem att ge ifrån sig urin och avföring. Eftersom valparna inte kan sköta dessa funktioner själva är det livsviktigt att tiken tar hand om det.
Och Hope gör ett utmärkt jobb. Hon väldigt mån om sina valpar och vill helst vara hos dem hela tiden. Hon verkar verkligen njuta av dem och ligger gärna där inne och sover när de sover, även om jag skulle sitta ute i vardagsrummet med de andra en stund. Jag uppskattar också att hon är så trygg med både mig och de andra hundarna i närheten, att hon leker, myser och skäller på rådjuren när hon tar lite ledigt. Det känns som om Hope tar det här med att vara mamma som det mest naturliga i världen och det gör mig så varm i hjärtat.
Hope mår också väldigt bra. Hon äter och sover bra. De senaste dagarna har hon unnat sig att vara med oss andra lite då och då även om det är väldigt korta stunder. Hon var ute och rörde sig lite söndag och måndag morgon. Det blir inga långa rundor inte, men att få gå en liten sväng en gång om dagen verkar hon nöjd med.
Det är vanligt att tikarna blir lite dåliga i magen ett par dagar efter valpningen, något Lykka blev båda gångerna. Hope var väldigt bra i magen och sen i lördags hade hon lite diarré, men jag tror det berodde mest på pannkakan jag bjöd henne på dagen innan, för det gick över lika snabbt som det kom. Inga mer pannkakor för Hope på ett tag 😉.
Jag tycker redan att jag kan ana små personligheter; någon verkar envis och målmedveten, någon tappar ofta tålamodet när mjölken inte kommer, någon sover gärna lite vid sidan av de andra och någon blir ibland förtvivlad av att känna sig ensam och inte hitta sina syskon eller mamma. Det är så fantastiskt att se.
Kommande veckan är sista veckan i neonatala perioden och i slutet av den brukar valparna börja öppna på ögon och öron så sakteliga – en period man brukar referera till som ”övergångsperioden”. Så vi har en spännande vecka framför oss.
Här är filmen från vecka och nedanför hittar du bilder från veckan.
