I helgen som gick var jag och Hope på en helgkurs Öppenklass för Heidi Kvan. Det blev en riktig inspirationsinjektion och som jag sade till Louise på telefon i måndags: ”Jag är så TAGGAD på att träna mina hundar!”.
Vi var bara 6 deltagare på kursen på lördagen och 5 på söndagen. Jag gillar när man inte är fler, just för att instruktören har tid att verkligen se mig och min hund, göra anpassningar och ge individuella träningstips. Det var 4 flattar, 1 labradror och så då Hope. Nivån varierade lite, men åtminstone en flat hade 1:a i öppenklass och en hade en 1:a i Elit (eller Excellent som det numer heter). Så jag kände mig lite som en underdog till att börja med. Men Hope skulle visa mig att hon faktiskt kan långt mycket mer än jag tenderar att ge henne cred för.
På lördagen arbetade vi vid vatten och det började direkt med, för oss, ganska svåra vattendirigeringar. Men Hope lyckades lösa uppgiften tillfredsställande. Heidi jobbar mycket med att bygga upp områden och sedan använda dem på olika sätt. Men en sak som jag verkligen tar med mig är att när hunden väl förstått vad en linje är, så ska jag ALDRIG mer skicka på enkla linjer. Det ska alltid till någon form av störning, så att linjetagen verkligen befästs.
Efter lunch blev det simdjupa dirigeringar i kombination med markeringar och närsök i vass. Jag har aldrig dirigerat så långt på vatten och jag tar det också med mig – att hunden ska verkligen ska tänka ”rakt över” – oavsett hur långt det är till andra sidan. Så den långa vattendirigeringen blev en utmaning för Hope och något jag tar med mig i vår träning framöver. På samma sätt tar jag det med mig nu när jag håller på att ”bygga upp” Fame’s dirigeringar.
På söndagen var det i det närmaste storm, så vi valde att vara i skogen istället för intill vattnet. Fokus blev återigen på dirigeringar i olika former, samt stopp och lite att testa det här med att verkligen ta signaler. Hope höll ihop och tog såväl stopp, som närsökssignal och vänsterdirigeringar alldeles utmärkt. Det visade sig vara svårt för henne att hålla reda på en lång, lite halvdold markering efter att vi vänt ifrån och tittat på två längre dirigeringar innan hon fick gå på den. Där fick jag stötta henne en del, men hon löste den till slut. Jag upplevde henne också lite mindre ihärdig i närsöket i slutet, för hon lämnade ena området lite för snabbt och hämtade istället i fel område. En liten miss, men jag tar det med mig och kommer fokusera lite på närsöksövningar med henne.
Jag tar med mig att Hope gjorde vissa saker absolut strålande – hon är riktigt, riktigt duktig. Sen tar jag också med mig att jag tränar ALLDELES för lätt för mina hundar. Jag måste våga utmana både dem och mig själv på alla plan. Jag måste köpa att allt inte blir perfekt de första gångerna vi gör något och jag får inte gå ut och träna på sånt som vi redan kan. Åtminstone inte bara det och inte hela tiden. Jag måste hela tiden se till att vi rör oss framåt. För det är ju framåt vi ska.
Jag är supernöjd med helgen. Jag hoppas få möjlighet att gå för Heidi igen – hon är väldigt duktig och jag gillar henne. Hon tränar inte riktigt som jag, men har förmågan att se individer och det gör att jag känner att jag kan vara med. Heidi tränar inte heller korrigeringsbaserat eller med obehag, men är inte rädd för att använda ”nej”. Jag använder ju ”nej” som brytsignal, så för mig är det heller inget problem. Men man kanske måste vara lite medveten om, och trygg i, sin egen träning om man som positiv förstärkningstränare vill gå för Heidi. Bara en liten reflektion så där.
Ikväll bär det av till Olofströms Brukshundklubb där jag och Louise ska möta Ussan för lite lydnadsträning. Ussan har Flickerin’ Flames Precious Joy, ”Leia”, som är en dotter till Lykka och Masou. Blir en kul kväll, det känner jag 😊