På Kathy Sdao’s seminarium i München november 2011 träffade jag massor av spännande människor. Det var oerhört duktiga tränare där och det var en upplevelse bara att lyssna på och utbyta tankar och idéer med dem. Seminariet som sådant var helt fantastiskt och Kathy Sdao är en helt underbar föredragshållare. Så det finns massor av underlag till blogginlägg :). Jag tänkte dock börja med att skriva ner de tankar som tog form efter ett samtal jag hade med en av deltagarna på seminariet.

Tyvärr minns jag inte hennes namn, men hon bor i Tyskland och arbetar heltid med hundar och hundträning. Under ett av våra samtal sade hon att hon tragiskt nog ser att de traditionella metoderna är på väg tillbaka i Tyskland. Jag blev såklart nyfiken på det och undrade om hon såg någon orsak till det. Hon menade att folk alltför ofta upplever att de provat de mjuka metoderna och helt enkelt inte tycker att det fungerar!

Tro mig, jag blev oerhört fundersam och lite provocerad av hennes uttalande. Vaddå – skulle folk tycka att det inte fungerade med våra metoder? Vad menade hon egentligen? Så vetgirig och nyfiken som jag är, så frågade jag henne hur hon menade. Svaret hon kom med var egentligen väldigt logiskt.

Det finns så många tränare som säger att de tränar med positiva och mjuka metoder, men som i själva verket jobbar med mutor! Mutor kan i och för sig vara positivt – det är i alla fall sannerligen inget som hunden upplever som obehagligt. Men ger det resultat? Nej! Hunden lär sig inte att gå fint om den bara följer köttbullen i handen! Den är inte ens medveten om vad den gör – för den bara följer den goda doften.

Egentligen är kanske inte problemet att mutor används i början av inlärningen, utan att man aldrig slutar använda sig av dem. När man som hundägare som verkligen inte vill rycka och slita i sin hund gått ett par kurser på en s k ”mjuk och modern” hundskola för att lära sin hund gå fint i koppel och det ändå inte fungerar i vardagen – vad tror ni då slutsatsen blir? När hundägaren måste gå med en köttbulle i näven hela promenaden runt för att hunden inte ska dra? Jo, självklart ger de upp på den s k ”köttbullelydnaden” och går tillbaka till den traditionella skolan – även om det inte känns rätt i själ och hjärta.

För visst funkar ofta den traditionella skolan! Vi ska inte påstå något annat. Men den är tar inte hänsyn till och är inte anpassad efter de senaste forskningsresultaten och bygger alltför ofta på att hunden ska undvika smärtor, obehag och rädslor. Dvs man får en hund som går ordentligt på koppelpromenaden för att slippa bli ryckt i, skrikt på eller knipt. Det är ingen lycklig och trygg hund de får. Men vad gör man som hundägare om man redan provat den s k positiva träningssättet flera gånger men inte ser något resultat?

Jag ser en oerhörd fara i den här situationen! Om det här nu innebär en tillbakagång i träningsmetoder i Tyskland så är det en risk att vi kommer att få se samma utveckling i Sverige så småningom. Vi som står upp för den positiva träningsformen måste kraftsamla och se till att våra kursdeltagare eller de vi ger privatträning faktiskt ser resultat. För de har hjärtat på rätta stället – det har de visat bara genom att söka sig till någon som säger att de tränar med positiva träningsmetoder.

Bakgrunden till den här situationen är jag helt övertygad beror på att det finns ett helt gäng med instruktörer som gått ifrån traditionell träning till de s k mjuka och positiva träningsmetoderna utan att ha någon som helst kunskap om hur de ska göra. De har inte själva förstått och kanske inte heller lyckats i sin egen träning. Samtidigt förstår de och vet att de gamla metoderna med ryck i koppel, skrik och övrigt inte är vettiga. Vad gör de då? Jo, de handlar efter bästa förmåga och slänger sig med begrepp som ”positiv förstärkning”, ”belöning” och ”betingning” utan att ha en aning om vad de innebär. Ungefär på samma sätt som ”ledarskap”, ”dominans” och ”prägling” används av gemene man utan betänkligheter kring vad de egentligen betyder.

Jag är inte ensam och definitivt inte först med att få den här insikten. Emily Larlham (Kikopup, för er som känner till henne via det namnet) såg det här långt innan jag ens funderade på det. Hon såg att begreppen blandades ihop och användes kors och tvärs utan att ta hänsyn till vad de egentligen betyder, vilket lett till en urholkning och missförståelse av dem. Hon tog då intiativet och skapade ett helt nytt begrepp: Progressiv förstärkningsträning.

Ni kan läsa hela manifestet på Emily Larlshams hemsida: www.dogmantics.com. En kollega och kurskamrat till mig, Rasmus Andersson (R+ Hundskola, http://rplushundskola.wordpress.com/) har gjort en översättning av det och det hittar ni här: http://www.dogmantics.com/Manifesto_Translations/Swedish.html

Sammanfattningsvis innebär Progressiv Förstärkningsträning:

1)       Att träna genom att förstärka önskade beteenden så de upprepas i framtiden och förhindra att oönskade beteenden förstärks.

2)       Att avbryta och förhindra oönskade beteenden utan fysisk bestraffning eller hot och samtidigt belöna ett alternativt beteende (att träna in ett önskat beteende som ersätter det oönskade).

3)       Att ta hundens känslor och stressnivåer i beaktande.

4)       Att socialisera och miljöträna hunden för att klara av omgivningen på bästa sätt.

5)       Att använda en markör i träningen

6)       Att använda sig av etiska, effektiva och respektfulla träningsmetoder baserade på den senaste forskningen

När jag läst igenom manifestet tycker jag att det ligger väldigt nära min egen uppfattning om träning och träningsmetoder. Det enda jag tydligt skulle vilja tillägga är att man i minsta möjliga mån använder sig av lockning (däribland den s k mutan) och att man istället jobbar med att forma och fånga de beteenden som man eftersträvar. Så kanske är det dags att använda sig av denna nya term och om ni gör det: se då för guds skull till att använda den rätt!

Å till sist det viktigaste av allt: oavsett om du vill använda den nya termen eller någon gammal – se till att dina kursdeltagare och privatträningskunder uppnår resultat! För annars kan det vara så att du istället bidrar till en återväxt av den traditionella hundträningen! Vet du inte hur du ska göra så be om hjälp. Vi får inte tappa mark nu! Vi är en uppsjö med instruktörer och hundtränare som kan hjälpas åt i kampen för mer humana och etiska träningsmetoder! Låt oss tillsammans stå upp för dessa och visa att de fungerar och att det är det mest effektiva sättet att träna hund – precis som vetenskapen säger!