Det finns ett par påståenden som jag är så trött på att höra och på att behöva förklara hela tiden. Traditionella tränare som inte förstått eller har kunskapen kring klickerträning och operant inlärning har fler olika anledningar till varför detta inte skulle fungera. Anledningar som de mer än gärna delar med sig av till andra. När man då som lika okunnig hör anledningarna kan de kanske verka logiska – just för att man själv inte förstått eller har kunskapen om klickerträning. På det viset får dessa anledningar en sorts eget liv och går bara runt och runt. Och vi som aktiva klickertränare får kontinuerligt förklara varför dessa anledningar inte är  giltiga.

Nu tyckte jag minsann att det var dags att här i bloggen ta upp, och bemöta, de jag får höra titt som tätt.

Och tadaa:

De vanligaste anledningarna till att klickerträning inte är något att hålla på med är alltså för att…

1)    ”… den där klickern hörs ju inte på långt håll!”

Jag vet inte var jag ska börja någonstans riktigt för det är så mycket som är tokigt i det här uttalandet!

För det första hörs klickern när man arbetar med sin hund på ganska långa avstånd – 20-30 meter är inga problem med en s k boxklicker, förutsatt att det inte är en extremt bullrig miljö vi vistas i. Jag använder själv klickern för att t ex markera när mina hundar hittat rätt i rutan eller stannar när jag blåser stoppsignal.

För det andra så verkar de flesta som använder det här argumentet tror att klickern ska användas som någon sorts inkallnings- eller uppmärksamhetssignal. Det är såklart alldeles tokigt och helt fel. En klicker fungerar som en markör, den används för att markera specifika beteenden som vi vill ha mer av.

Inom klickerträningen så börjar vi inte arbeta på avstånd förrän hunden kan beteendet tillräckligt väl på nära avstånd. Sedan utökar vi avståndet successivt. Tanken är att vi ska vara i princip säkra på att hunden kommer att göra rätt innan vi börjar ta ut avstånden. När man arbetar med dirigering inom retrievervärlden ska hunden kunna ta signaler på 100-200 meters avstånd och även för de momenten funkar klickerträning!

Och dessutom – kom ihåg att när hunden kan ett beteende behöver vi dessutom inte längre klickern! Det är inte klickern som utlöser beteendet, det är ju dina signaler! Det innebär att när hunden verkligen kan beteendet, så spelar det ingen roll på vilka avstånd vi är!

Så kontentan blir att detta är absolut ett ogiltigt skäl till att inte vilja klickerträna, för påståendet bygger på missuppfattningar och okunskap om klickerträning. Dessutom är det inga problem med att få det inlärda beteendet att fungera också på långa avstånd med hjälp av just klickerträning!

 2)    ”… det är alldeles för krångligt!”

Allting verkar krångligt tills man lärt sig det!

För visst verkade det krångligt med mobiltelefon i början! Gud, så jobbigt – skulle man behöva asa den med sig överallt? Skulle man ens komma ihåg den? Och ville man verkligen bli nådd alltid?

Och visst var det krångligt med internetbanken! Det var ju så enkelt förr – då när man bara gick till banken och någon skötte allt åt en, förutsatt att det fanns pengar på kontot. Eller åtminstone då när man satt hemma och skrev räkningarna och skickade in till banken en gång i månaden!

När man väl förstått logiken bakom klickerträning och lärt sig att hantera det, så är man fast! Man tycker inte alls att det är krångligt och man kan inte förstå hur man någonsin kunde träna på ett annat sätt! På precis samma sätt som vi tycker det känns omständigt att gå till banken och betala räkningar eller att inte ha en mobiltelefon idag. Och jag vet faktiskt än så länge ingen som lärt sig att klickerträna på rätt sätt som faktiskt gått tillbaka till att träna traditionellt.

Så krångligt? Nej, absolut inte! Men om man inte använt tekniken tidigare så är det ett nytt sätt att tänka och det är en liten tröskel att ta sig över. Precis som när du skulle lära dig använda datorn, mobiltelefonen eller när du skulle lära dig görs sushi istället för de vanliga gamla köttbullarna!

Så att avstå från att prova klickerträning för att du tror det är ”krångligt” innebär att du lurar dig själv och försöker hitta anledningar till att vara bekväm och slippa lära dig nya saker. Anledningen till att du avstår är alltså inte klickerträningens krånglighet utan din egen motvilja att ta till dig och lära dig något nytt!

Got ya ;)!

 

3)    ”… när man börjar arbeta med klicker får man inte säga nej. Det måste jag få göra!”

Åååååh, detta är den mest vanliga myten man hör om klickerträning! Men jag måste bara få säga: Herregud, det är klart man får säga ”nej”!

Vad bottnar egentligen detta absolut vanligaste missförstånd kring klickerträning i? Ja, jag vet ju inte säkert, men jag har mina spekulationer. Jag tror det handlar om sättet vi använder ”nej” på. På vilket sätt skiljer sig då användandet av detta lilla ord?

1)    Vi vill inte att ”nej” ska vara ett hot om obehag.
”Nej” får inte betyda ”lägg av, annars…” eller ”sluta, annars…”! Istället tränar vi in ”nej” som vilken annan signal som helst. ”Nej” kan betyda ”kom till mig”, ”se på mig” eller ”sätt dig”. Jag tycker det är praktiskt att ha betydelsen att hunden ska ta kontakt med mig, för då kan jag sedan ge vidare instruktioner – t ex ”Nej……Sitt!” eller ”Nej……Kom!”

2)    Vi säger inte ”nej” till hunden när den t ex sätter sig istället för lägger sig när vi tränar ligg.
Eftersom inlärningen bygger på frivillighet och hundens egen vilja att erbjuda beteenden, så är det inte särskilt välfungerande att hela tiden tala om för hunden när den gör fel. Om vi har en hund som erbjuder ett flertal beteenden och vi ”nejar” dem, så kommer hundens vilja att engagera sig avta och så småningom upphöra. Värst är det om ”nej” av hunden upplevs som någon form av hot.

3)   Vi säger generellt inte heller ”nej” när hunden t ex springer fram till en annan hund på träningsplanen mitt under pågående träning.
Varför inte det? För det första så skulle jag säga att om detta hände mig, så skulle jag ta på mig ansvaret och inte lägga skulden på min hund. Jag har valt att träna med min hund lös och jag har också valt avståndet till den andra hunden. Jag har troligen gjort det för svårt för hunden och borde antingen haft koppel på eller ökat avståndet. Det ska inte hunden straffas för.

För det andra så är det så att om hunden inte kan ”nej” tillräckligt bra, så kommer den ändå inte att uppfatta och förstå – vilket bara leder till ett misslyckande från vår sida. Våra signaler är heliga och de är vi rädda om. Om vi inte är i princip säkra på att hunden kommer att göra det jag ber den om, så använder jag inte min signal. Därför går vi oftast bara och hämtar hunden i ovan nämnda fall.

4)   Vi skiljer på träning och nödsituationer!
I ovan situation med en hund som springer fram till en annan är det ingen nödsituation (såvida den andra hunden faktiskt inte är reaktiv). Vi befinner oss i en situation där vi tränar på att vara lös och arbeta i närheten av andra hundar och hunden gör ett fel. Den andra hunden är snäll och det är bara för oss att gå och hämta hunden, ta ut avståndet och göra om. Göra om och göra rätt. Sedan närmar vi oss successivt den andra hunden, i en takt som är anpassad efter vår hund.

Om det då hade varit så att vår hund satt av efter en kanin och var på väg ut mot en väg: ja, då är det inte längre träning! Då är det en nödsituation och vi tvingas ta till vad vi måste för att få stopp på vår hund och rädda livhanken på den. Men efteråt inbillar vi oss inte att hunden lärt sig något vettigt av det och vi utsätter oss inte för risken att samma situation uppstår igen – inte förrän vi anser oss ha stimuluskontroll på ”nej”, ”kom” eller annan avbrytande signal.

Så visst får man säga ”nej” även om man klickertränar! Du använder det bara inte som ett hot om obehag och helst inte heller som en felsignal (eftersom felsignaler per definition är ett straff – men det kan jag skriva om en annan gång). Vill du hota din hund så kommer inte klickerträning att vara något för dig, så är det. Men gissa vad? Man behöver inte hota sin hund för att nå dit man vill! Och ”nej” kan du få säga om du vill :)!

4)    ”… man vill inte vara beroende av att ha klickern med mig överallt hela tiden”

Det här är en mening man får höra titt som tätt. Jag brukar bara svara att ”det blir du inte heller!”. En person som säger det här visar att han/hon inte har förstått vad klickerträning är och vad det går ut på, vilket såklart är naturligt om man inte provat! Men att använda det som svepskäl för att inte heller vilja prova eller för att övertala andra att inte prova är en annan femma.

Hela grejen med klickerträning är att det inte kopplat till själva plastdosan i sig! Det är ett tänk, ett sätt att träna och ett sätt att förhålla sig till de beteenden våra hundar utför. Är plastdosan så himla otäck och besvärlig, så glöm den! Det handlar om operant inlärning och för det behövs ingen plastdosa! Man kan använda många andra markörer; visselpipor, smackande, fingerknäppningar eller handtecken för döva hundar.

Detta innebär ju då att om man nu har ett verkligt problem med att utöver godis och bajspåse (som de flesta jag känner ändå stoppar i fickan) också ta med sig en liten plastdosa, så går det faktiskt bra att använda ett visst ord eller ljud också. Och munnen har ju alla med sig på promenaden!

Sedan är det också som så att när hunden väl kan ett beteende, så behöver vi ändå inte ha klickern med oss! Det är under själva inlärningen av ett beteende som vi är beroende av den (eller annan betingad förstärkare, t ex ord eller ljud, som nämns ovan). Kan hunden gå fint i kopplet i alla situationer, ja då behöver du inte ha din klicker med dig för att träna gå fint i kopplet längre.

Så att hävda ett s k ”beroendeskapande” som anledning till att avstå från klickerträning är alltså helt enkelt inte giltigt.

 5)    ”… jag vill inte att min hund håller på och bjuder på beteenden hela tiden”

Detta hör jag främst inom jakten, men även en del vanliga hundägare uttrycker detta som en anledning till att avstå klickerträning.

Återigen – den som hävdar detta har inte förstått klickerträningens principer. Inom klickerträningen ska ett beteende som hunden kan på signal inte utföras annat än på signal. Vad klickertränare hela tiden eftersträvar är s k stimuluskontroll på varje enskilt beteende och det innebär att hunden:

1)    Alltid utför beteendet på given signal, dvs lägger sig varenda gång jag säger ”ligg” – på första signalen! (oavsett avstånd, störning och förhållande till förare)

2)    Aldrig utför annat beteende på given signal, d v s aldrig sätter sig när jag säger ”ligg”.

3)    Aldrig utför beteendet på annan given signal, dvs aldrig lägger sig när jag säger ”sitt”

4)    Inte utför beteendet så länge inte signalen inte ges (såvida det inte är naturliga beteenden, så som att ligga, stå och sitta). I mitt exempel med ligg, så ska hunden aldrig lägga sig under träning/arbete utan att jag gett signal för det.

En hund som är van vid klickerträning ska dessutom kunna skilja på ett s k ”signalpass” och ett s k ”frivillig-pass”. Och handen på hjärtat; hur många hundar på tävlingar ser du hålla på och ”bjuda” på beteendena? Idag är det många som klickertränar och inte bjuder hundarna på beteenden hur som helst? Visst finns det en och annan hund som i glädjeiver bjuder på ett litet extra snurr – men vem vill inte hellre ha det än en hund som man får ”locka och lura” runt med en godishand för att den ska vilja vara med?

Så om du avstår från klickerträning för att du tror att du får en hund som bjuder på beteenden okontrollerat, så har du pratat människor som inte förstått klickerträningens principer. Den missuppfattningen kan du slänga i soptunnan omgående!

 6)    ”… då kommer vi ingenstans! Jag kan inte bara stå och vänta på att hunden ska bjuda beteenden!”

Så känns det den första timmen du tränar! Och har du tränat traditionellt länge tidigare, så kommer det att ta längre tid innan du upplever att det lossnar. För en hund som har blivit ”nejad” och ”fyad” för beteenden den gjort självmant tidigare kommer inte spontant att börja göra saker själv. Den är van vid att bli visad med godishanden eller att bli fysiskt hanterad – t ex lätt tryck på baken betyder sitt. Den kommer att sitta där och vänta på att vi ska visa den vad den ska göra. Det är naturligt!

Därför måste vi börja med att lära hunden att den genom rörelse och genom beteende kan få oss att klicka och att det leder till belöning. Vi måste få hunden att förstå att det är dess kreativitet och aktivitet som lönar sig numer – att den kan glömma passivitet och invänta godishand. Vi måste lära den att tänka själv och bli aktiv för att förtjäna sin lön! Inget mer lockande!

Och framför allt: inget mer obehag om det råkar bli fel!

Efter hand kommer vi se hur vår hund blir mer och mer aktiv, tänker självmant, har roligt och blir oerhört kreativ. Och det är så härligt att få uppleva!

Så, ja – det tar lite tid för en vuxen hund som tidigare tränats traditionellt att fatta grejen. Det finns t o m ett eget begrepp för dessa hundar som går från traditionell till modern träning – s.k. Cross Over hundar. Men du behöver inte oroa dig för att du inte kommer någonstans – det finns många hundar som nått lång på tävlingar efter att de övergått till klickerträning. Och det finns många bra kurser att gå och en bra instruktör kommer att hjälpa dig och din hund att komma igång!

Summan av kardemumman blir då…

…att om du avstår från klickerträning av något av dessa 6 skäl, så går du miste om ett fantastiskt roligt, effektivt, modernt och givande sätt att träna hund på helt i onödan!

Jag rekommenderar dig att ta reda på fakta och inte lyssna på andras okunskap, missförstånd, rädslor och myter. Sök upp någon sakkunnig, någon som sakligt kan redogöra för hur operant inlärning fungerar, ställ alla dina frågor och våga prova! Du har inget att förlora – men allt att vinna!

 PS. Har du hört fler myter om klickerträning? Hör av dig till mig på info@bevreus.se!