Nu var det återigen på tok för länge sedan jag skrev något här. Men nu är det minsann dags att ta upp något som jag anser vara väldigt viktigt, som faktiskt i första hand berör oss ”hundfolk”. Vi tenderar nämligen att vara på jakt efter en specifik hund – en hund som inte bara ska vara vår hund – utan också prestera på tävling, under jakten eller som yrkeshund. Det är såklart inte fel att leta efter en fyrbent kamrat som med största sannolikhet kan komma att uppfylla vårt egna behov av att träna, tävla eller jaga samtidigt som vi ändå letar efter en blivande familjemedlem. Kan man få både och så är det helt underbart – man har helt enkelt hittat den perfekta hunden!

Det jag har funderat över är något som slog mig när jag en dag satt och slötittade på dumburken. Det råkade vara ”I huvudet på Gunde Svan” och i just detta programmet utmanade Gunde Svan otroligt nog Tony Rickardsson, vår svenska speedway-stjärna med sex individuella VM-titlar. Vid ett tillfälle i programmet frågar Gunde om det är något i sin karriär som Tony Rickardsson ångrar eller hade velat göra annorlunda. Tony svarar att om han fått göra om alltihop så hade han sett till att inte lägga så mycket energi och tid på att klaga på materialet (motorcykeln) , utan göra det bästa av det han hade att tillgå. Om han hade blivit grym på det material han hade – hade han blivit ännu bättre när han väl fick tillgång till det material han ville ha. Gunde Svan instämmer och menar att han också gjort det misstaget.

Jag tänkte tyst och skamset för mig själv: jag har också gjort det.

För hur många gånger har jag inte stått på plan och sagt att ”Athena är för saktfärdig för att bli en bra lydnadshund”, ”Athena vill inte leka” och gud vet allt. Och vet ni, förmodligen är mycket av allt det där jag stått och sagt faktiskt sant. Men sån är Athena – min familjemedlem, min bästa vän och klippa i livet. Och tänk om jag istället för att leta fel på henne och skylla på än det ena och än det andra hade lagt min energi på att hitta hennes ”på-knapp” och på att hitta ett sätt att maximera hennes kapacitet! Nu tog vi ju oss trots allt en bit i alla fall  – vi lyckades skrapa ihop ett LP2 och hon kan alla moment inklusive elitmomenten. Men vi får inte till helheten. Nu har jag släppt lydnaden med Athena och kör lite Freestyle istället – något vi faktiskt gör bättre :).

Jag tycker det är tråkigt att  så många av oss hundmänniskor lägger allt för mycket tid och kraft på att skylla på ”materialet”, d v s på hunden när det inte går bra. De flesta av oss som tränar och tävlar hund har målsättningar och drömmar med våra hundar. Men let’s face it: med de flesta av dem kommer vi inte att ta oss till VM eller SM. Vi kan sträva dit och förhoppningsvis tar det oss så långt vi tillsammans med just den hunden kan komma. Kanske tar vi oss hela vägen, kanske kommer vi inte ens halvvägs. Men hunden är fortfarande vår hund, vår familjemedlem och vän. Så är det för de flesta av oss –  dock inte för alla.

För en del människor har själva sporten, att träna och tävla, blivit så viktig att de glömmer bort att det är en hund de har. En hund, en individ och en personlighet. När vi åker och hämtar den lilla 8 veckor gamla valpen är vi fulla med kärlek och förväntan. Vi hoppas och tror att vi fått den ”perfekta hunden” för just vårt ändamål, för vi har ju så noga valt uppfödare, föräldrar och slutligen valp. Men till syvende och sist vet vi ändå inte vad det är vi får med oss hem och inte heller hur valpens uppväxt hos oss kommer att påverka den. Vi kan råka ut för olika händelser och därigenom få rädda, osäkra, stressade eller arga hundar. Vi kan få beskedet att hunden har allergier, höftproblem eller andra typer av fysiska problem. Det är så många saker som falla på plats för att vi ska uppnå våra drömmar.

Att ta topplaceringar på tävling för givet bara för att vi tror oss åka hem med den 8 veckor gamla ”perfekta” hunden känns väldigt, väldigt dumdristigt.

Det jag har svårt att förstå är hur man kan placera om sin hund för att den har de egenheter den har och att man därmed kanske inte kommer att ta sig till Elitklass. Att placera om en hund som inte mår bra p g a för mycket ensamtid eller inte kommer överens med en annan hund i hushållet är en annan sak. Men i min värld så skaffar man sig hund i första hand för att det är en familjemedlem och vän – inte ett ”material” i min sport. En hund är ju trots allt inte att jämföra med Tony Rickardssons motorcykel, Gunde Svans skidor eller Annika Sörenstams golfklubbor.

En del skulle argumentera emot mig och t ex säga att ”men hunden och jag kommer liksom inte överens, vi passar inte ihop”, ”men hunden skulle kanske få det bättre med någon annan som tar med den på andra saker – saker som hunden tycker bättre om?”.  Kanske det. Men jag skulle då vilja ställa följdfrågan: ”varför tar inte DU med din hund och gör saker den tycker om?”, ”Varför kommer ni inte överens, vad är det som gör att ni inte passar ihop?”.

Så kallade ”vanliga” hundägare är ibland faktiskt bättre på att hantera när hunden inte är som man tänkt sig. Nej, inte alla de som lägger ut sina hundar på Blocket när de är runt året gamla. Nej, jag menar den genomsnittlige hundägaren. De har liksom inga speciella förväntningar på hunden, mer än att det ska vara en familjemedlem och att den ska uppföra sig något så när. Uppstår problem, så söker de hjälp, går en kurs eller hittar en egen liten lösning på det hela.

Missförstå mig inte. Det kan visst vara så att en omplacering är det bästa. Men jag tycker att om man bestämmer sig för att placera om sin hund så ska man också ställa sig frågan: vad gör jag om nästa hund inte heller tar mig till tävlingstoppen?  Om svaret då blir ”omplacerar” så kanske man ska ta sig en ordentlig funderare.

En vän och tillika en av mina instruktörer skrev i sin Facebook-status att ”man får inte den hund förtjänar, man får den hund man behöver”. Jag tycker det säger allt. Det innebär att oavsett vilken hund vi får – så får vi alltid den perfekta hunden för just oss.

Så låt ditt löfte inför 2014 bli detsamma som mitt: fokusera på att jobba med den hund du har. Gör ditt allra, allra bästa tillsammans med den och du kommer att utvecklas och växa som tränare och din lurviga kamrat kommer att älska dig för det!

Och vet du – du har ju redan den perfekta hunden!