Tvingad att acceptera att jag MÅSTE prova mig fram

Jag är en kontrollmänniska när det gäller mina prestationer. Lydnaden passar mig egentligen perfekt. Momenten ser likadana ut varje gång, kommer för det mesta i samma ordning varje gång och jag blir till och med kommenderad programmet igenom. Det går att förbereda och träna så jag känner mig helt säker. Det kan gå fel ändå såklart och det gör det ibland – men det är ändå den sport som är mest förutsägbar. Även i HtM och Freestyle kan man träna in sina program i detalj, så jag kan tänka mig att de sporterna kommer att passa mig med när jag nu blir klar till att tävla.

I till exempel rallylydnad, agility, viltspår eller bruksgrenarna så ser banor och upplägg olika ut. Man vet aldrig hur banorna är ihopsatta, var spåret går eller i vilken terräng hunden kommer få söka. Det gäller att hantera situationen efter hand och ha tränat för oförutsedda situationer så gott det går.

Och detsamma gäller apporteringen. Jag vet aldrig hur proven är upplagda. Varje WT är unikt. Och även om jag fört hund på jakt och prov innan, så är jag faktiskt fortfarande nybörjare i just provsammanhang. Så inte nog med att jag måste acceptera att jag är lite nybörjare – jag måste också acceptera att jag omöjligt kan förutse provupplägget.

Det är tufft för kontrollmänniskan i mig. Men det är mer saker jag måste finna mig i.

Jag som tränar mina hundar operant och med betingad förstärkare har svårt att få träningshjälp. Visst, grunderna kan jag ganska lätt räkna ut hur jag ska lära in eftersom jag har så pass mycket träningserfarenhet med mig. Men så fort jag stöter på problem eller klurigheter så saknar jag ett bra bollplank.

Oftast kommer det för mig icke acceptabla förslag på lösningar, det vill säga sådana förslag som innefattar aversiver såsom skrik, ryck, rytande eller att kasta något efter hunden. Jag vill inte hålla på så. Det är antingen den typen av tips – eller så får jag inga konkreta träningsråd alls.

Det finns några få som gått före mig och faktiskt har kunskapen och kompetensen att träna en hund till elitklass och jaktchampion med enbart operant inlärning. Men de är få. Mycket få. Så jag försöker suga åt mig och lära mig så mycket jag bara kan av dem. Men sen är det bara att acceptera att jag måste ge mig ut själv och prova mig fram. Jag måste se vad som funkar och vad som inte funkar.

Jag måste bara våga hoppa.

Och jag kommer att falla.

Det måste jag inse.

Sen måste jag resa mig igen. Och prova igen. Tills jag får allt att stämma och pusselbitarna att falla på plats. Jag får stå ut med att misslyckas. Och med att folk kanske ”tycker” en massa. För gör jag inte det så kommer jag aldrig att heller att lyckas.

Så nu jag ska samla på mig mod för att våga släppa kontrollen och slänga mig ut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *