Jag ska aldrig bli uppfödare…

Det var flera saker som gjorde att jag bestämde mig för att para Lykka. Jag hade ett par år tidigare sagt att jag aldrig skulle ge mig in i någon uppfödning alls. Jag menade att jag aldrig skulle klara av att sälja valparna och det är en risk man utsätter tiken för när man låter henne genomgå dräktighet och valpning. Men så kom Lykka in bilden och något hände.

För det första är Lykka fantastisk. Hon är min egen drömhund – energisk och med mycket arbetsvilja och arbetsförmåga, samtidigt som hon är världens mysigaste goshund. Hon har en positiv attityd till allt och är mycket samarbetsvillig. Jag kan fortsätta beskriva hur fantastisk hon är – men det är inte syftet med detta inlägg. Men hennes samarbetsvilja, lättlärdhet, mentalitet och ”motor” (som är ett begrepp som kräver sin förklaring i ett kommande inlägg) är för mig drömmen hos en hund.

Lykka11

En sak man ska komma ihåg är att jag väntade på Lykka i nästan 2 år. Under tiden tror jag att jag letade upp och besökte mer eller mindre alla jaktgolden-kennlars hemsidor i hela Norden. Jag träffade hundar från flera olika kennlar, både utomlands och på läger, kurser och tävlingar. Jag började se vilken typ av jaktgolden jag gillar och än viktigare så började jag se vilken mentalitet jag gillade. Jag såg också att skärpa, stress, nervositet och osäkerhet ligger nära till hands för vår ras – precis som för många av de högintensiva raserna. Det är egenskaper jag inte ser som representativa för en golden retriever – eller för en retriever över lag.

Jag pratade med många olika jaktgoldenägare, en del veterinärer och en och annan uppfödare och började se att man här, liksom inom många raser och i flera länder, tenderar att använda samma hundar i linjerna och flera uttryckte fundersamhet kring hur avelsbasen egentligen kommer att se ut framöver. Jag hade kontakt med en tysk uppfödare som uttryckligen sade att i Tyskland så parar man numer jaktgolden-tikar i huvudsak med utländska hanar – just för att samma hundar använts om och om igen.

Så för mig var det avgörande;

  1. Att ha förmånen att ha fått en hund som verkligen är bra i mitt tycke (och som gjort ett toppenfint BPH, har ett 1:a pris på B-prov NKL, vunnit ett WT NKL, används i praktisk jakt, är uppflyttad till LKL3 och är världens goaste kompis och familjemedlem)
  2. Att jag insett att vi tenderar att använda för få hundar i vår avel och jag kände starkt att jag ville vara med och säkra rasen för framtiden
  3. Att jag under åren sett och var klar med vad jag vill ha i en golden retriever – både arbetsmässigt och i mentalitet och jag vill vara med och bevara rasen samt utveckla de egenskaper jag själv värdesätter högt.

Lykka1

För mig är det helt klart så att bara para sin ”gulliga tik” gör man inte. Ännu rödare lyser lampan om jag förstår att den gulliga tiken parats med kompisens ”trevliga hane”. Det är verkligen inte seriös avel. Ju mer jag läst, lyssnat och lärt – desto mer respekt får jag för uppfödare som bedriver seriös avel och värnar om sin ras, sina linjer och om varje individuell hund. De är mina förebilder och jag har mycket att lära av dem.

Det ligger så oerhört mycket arbete bakom våra raser och det krävs av den som vill ägna sig åt uppfödning att man har respekt för det arbetet. Jag tycker de här raderna av Ms. Phyllis Holst (Canine Reproduction )säger väldigt mycket:

”We are not beginning the project with a brand new, never-touched ball of yarn. The dogs that are the subject of our craft are already made – they came from somewhere. Our task is not to create a dog from an amorphous mass of flesh and hair, but to make a better dog from the dog we have. And the dog we have is the end product of our own, or more likely, someone else’s efforts in the past to create a better dog from the dog at hand. Just think what it means to have a purebred dog. It is a purebred dog for only one reason: because someone cared and supervised the birth of every single generation. For decades past, or even for hundreds of years in some breeds, someone saw that the right dog was bred to the right bitch, and reared the pups to adulthood.”

Det tål minsann att tänkas på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *