Blog

Ja, jag vet. Jag har sex hundar och har en kull på sju små, alldeles bedårande Fame-bebisar. här hemma och en av dem ska stanna. Det innebär sju hundar. Jag misstänker att det finns människor som läser det och tänker att jag har blivit fullständigt galen. Och vet ni vad? Jag kan faktiskt förstå dem. Sju hundar är mycket hund. Men det är också ett väldigt medvetet beslut.

Mitt liv är egentligen ganska enkelt. Jag jobbar på IKEA. Och resten handlar, med väldigt få undantag, om hundar. Jag tränar hund. Promenerar hund. Planerar hundträning. Läser om hundar, genetik, avel och hälsa. Åker på träningar, kurser och aktiviteter. Driver kennel, följer upp avkommor och pratar hund med människor som förmodligen också pratar alldeles för mycket om hundar. Det här med mina hundar är alltså inte något jag försöker klämma in vid sidan av ett helt annat liv. Det ÄR mitt liv. Och jag tycker väldigt mycket om mitt liv precis som det är.

Det betyder förstås inte att antalet hundar är oviktigt – tvärtom. Varje hund ska få det den behöver – tid, motion, träning, omsorg och möjlighet att vara en egen individ. Därför behöver min vardag fungera även med många hundar och för mig gör den det. Jag gillar struktur. Jag planerar mina dagar, tränar hundarna individuellt och har ganska tydliga rutiner för arbete, promenader, träning och allt det där vardagliga som måste fungera däremellan. Det kanske inte hade passat någon annan, men det behöver det heller inte göra.

Och så finns det såklart en annan anledning. Jag säger ofta att jag föder upp för rasens skull och är stora ord. Och om de ska betyda någonting tycker jag också att jag måste vara beredd att göra jobbet bakom dem.

Jag vill inte bara föda upp trevliga valpar till fantastiska hem. Jag vill bygga något över tid. Jag vill bevara och utveckla de egenskaper jag tycker är viktiga hos en arbetande golden retriever: hälsa, funktion, mentalitet, arbetsförmåga och genetisk variation. Det går inte att göra särskilt mycket med en enda kombination eller med någon enstaka tik.

Avel är ett långsiktigt arbete där man behöver kunna utvärdera det man gjort, behålla det man tror på, ibland konstatera att något inte blev som man hoppades och välja en annan väg nästa gång. Man behöver generationer. Olika tiklinjer. Olika hanar. Och framför allt tillräckligt mycket information för att faktiskt kunna lära sig något av sin egen uppfödning.

Om jag vill kunna påverka rasen – om än i min egen lilla del av den – måste jag också faktiskt föda upp. Inte så mycket som möjligt. Men tillräckligt för att mitt avelsarbete ska vara mer än fina formuleringar på en hemsida.

Att behålla en valp efter Fame är därför inte ett infall orsakat av åtta veckors valpdoft och dåligt omdöme. Det har varit en del av planen långt innan de här valparna föddes. Fame representerar en gren av min uppfödning som jag vill fortsätta arbeta med. Den lilla tik som stannar kommer inte med några garantier – det gör ingen valp. Jag vet inte ännu vad hon kommer att utvecklas till, vad hon kommer att tycka om att arbeta med eller om hon en dag kommer att bli en hund jag hoppas kunna gå vidare med i avel. Det är ju lite det som är tjusningen. Jag får följa henne, träna henne, lära känna henne och så småningom utvärdera henne och så får framtiden visa resten.

Hur många hundar är lagom då? Jag tror egentligen inte att det finns ett särskilt intressant svar på den frågan. För någon är en hund alldeles lagom. För någon annan är tre max. Någon kan ge sex eller sju hundar fantastiska liv, medan någon annan knappt har tid för två. Det viktiga för mig är inte siffran – det viktiga är om man har tid, ekonomi, utrymme, struktur och vilja att ge de hundar man har ett bra liv.

Jag har valt ett liv där hundarna får ta väldigt stor plats och andra väljer annorlunda och det är faktiskt helt okej. Så ja, snart har jag sju hundar. Det är mycket. Det kommer att innebära ännu fler leriga handdukar, ännu mer hundhår, ännu mer planering och struktur i vardagen och sannolikt en och annan stund när jag själv undrar vad sjutton jag tänkte på. Men någonstans mitt i allt det där kommer en liten Magic att växa upp.

Och just henne har jag väldigt gärna plats för.

Ulrika, 2026-10-04