Blog

För mig har det alltid varit en dröm att en dag få föda upp valpar efter en tik som är född här hemma. En andra generation Flickerin’ Flames. Inte för att det är ett mål i sig, utan för att det är ett kvitto på att de val och det arbete man lagt ner faktiskt får leva vidare.

Den drömmen trodde jag att jag skulle få uppleva med Bliss.

Hon var den första. Den som skulle ta stafettpinnen vidare. Planerna fanns där, framtiden kändes självklar och jag såg framför mig hur hennes valpar skulle bli början på nästa kapitel.

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Av flera olika anledningar blev det aldrig någon kull efter Bliss. Drömmen fick läggas åt sidan, och även om jag fortsatte framåt med kenneln fanns den där lilla sorgen kvar. En känsla av att ett kapitel aldrig riktigt fick skrivas.

Sedan dess har sex år gått.

Sex år av nya hundar, nya erfarenheter, många beslut och otaliga timmar av träning, utvärdering och planering. Sex år där visionen för Flickerin’ Flames har vuxit sig starkare för varje dag. Och nu står vi här.

Fame är den första egenuppfödda tiken vi har parat.

Det känns nästan overkligt att skriva de orden.

Nu återstår den kanske svåraste delen av allt – väntan. Den där märkliga tiden när man försöker att inte analysera varje liten förändring, samtidigt som det är precis det man gör. När man vet att allt redan är avgjort, men ännu inte får veta hur historien fortsätter.

Jag vågar nästan inte hoppas. Men samtidigt gör jag precis det. Jag hoppas så innerligt att Fame bär på små liv. Att vi om några veckor får bekräftelsen vi längtar efter. Och att vi i höst får välkomna de allra första andra generationens Flickerin’ Flames-valpar till världen.

Det skulle betyda mer än jag nog kan sätta ord på. Det skulle äntligen bli början på ett nytt kapitel.