OM LOUISE ERIKSSON
Jag föddes 1982 i Kristianstad och växte upp strax utanför stan. Intresset för djur – och särskilt hundar – har funnits med mig så länge jag kan minnas. Hemma hade vi både undulat och kanin, men drömmen om en egen hund fanns där redan som barn.
Efter gymnasiet började jag jobba och levde några år i omgångar utomlands, i både London och Los Angeles. Men lagom till att jag fyllde 24 flyttade jag hem igen, köpte min första lägenhet – och bestämde mig för att äntligen ta steget jag längtat efter. Det blev hund.
Devon, en golden/labbe-blandning, flyttade in och mitt liv tog en helt ny riktning. Vi gick kurs efter kurs, och även om han var en utmanande förstagångshund är jag oändligt tacksam för allt han tvingade mig att lära mig. Tack vare honom hittade jag både hundspråket och en ny syn på träning – en som bygger på förståelse istället för hårda metoder. Devon tyckte i ärlighetens namn inte att träning var särskilt roligt, och känslan av att vilja ha mer väcktes tidigt.
Den önskan uppfylldes fem år senare när det blev dags för nästa hund. Jag funderade länge på både schäfer och kelpie, men 2012 flyttade Mira, en Flatcoated retriever, in hos oss. Hon kom in som en virvelvind – stal mat, tuggade sönder allt i sin väg, jagade grannarnas katter, öppnade dörrar och rymde, och ”löste” träningen på helt egna, högst kreativa sätt. Hon gav mig mängder av grå hår… och lärde mig samtidigt att livet med hund verkligen är livet för mig. Tillsammans tränade vi jakt, bruks, lydnad, rallylydnad och viltspår.
Några år senare kom Zeke, en Golden retrieverhane, världens snällaste kille men med en liten räv bakom örat. Vi tränade jakt, bruks och viltspår, men ganska snart insåg jag att tiden inte räckte till för båda sporterna – och jakten blev mitt fokus. Viltspåret har följt med som en naturlig och viktig del av träningen.
Under åren växte en vänskap fram mellan mig och Ulrika, och så småningom började tanken på en fodertik ta form. I december 2021 flyttade Iris in – en golden från Ippika’s – och hon har verkligen varit en dröm som blivit sann. Enklare, gladare och mer arbetsvillig hund får man leta efter. Jag är så tacksam att hon hann växa upp tillsammans med både Mira och Zeke. Med Iris tränar jag viltspår, jakt och rallylydnad, och vi har startat lite tävlingar. Hon är perfekt för att ”träna på att tävla” med – stabil som få, medan jag fortfarande jobbar lite på tävlingsnerverna.
I oktober 2024 packade vi bilen och körde ner till Tyskland för att träffa Iris tilltänkta partner, Cooper – en resa full av skratt, upplevelser och glädje. Det allra bästa? Att det några månader senare föddes sju fantastiska små liv. Det finaste av allt var att få behålla en dotter efter Iris.
Juni är som en liten mini-Iris, men med flera fina egenskaper från sin stiliga pappa. Hon är busig, hoppig, pratig, trygg och helt galen i allt som har med mat, pinnar och kamp att göra – och hon har redan ett naturlig fallenhet för spår. Att få följa henne i utvecklingen kommer bli oerhört roligt.
I slutet av 2025 frågade Ulrika plötsligt om jag skulle vara intresserad av att bli delägare i kenneln. Jag blev både förvånad, rörd och otroligt glad. Självklart ville jag det. I början av 2026 går jag uppfödarutbildningen – något jag ser fram emot enormt.
Genom åren har jag gått från traditionell hundträning till belöningsbaserade metoder och tränat flera hundar i flera olika sporter. Viltspåret ligger mig särskilt varmt om hjärtat – tre av mina hundar har blivit viltspårchampions. Zeke tog bara anlagsprovet eftersom han var kastrerad och inte kunde bli champion.
UTBILDNINGAR
- SKK Uppfödarutbildning – planerad 2026
FÖRELÄSNINGAR
- Reproduktion, besvärliga förlossningar och vad händer vid kejsarsnitt?
Frida Toftdahl, Anicura Djursjukhuset Hässleholm