Fick ni inte lära er ”fot”?

Efter en härlig helg i vårens tecken, med apporteringsträning, privatträningar, Lundabesök och trädgårdsarbete är det dags att skriva ett nytt inlägg i den här bortglömda stackars bloggen. Det var nämligen något jag fick höra nu i helgen som gjorde mig väldigt besviken och lite lätt frustrerad. Jag fick höra att det finns hundägare som bytt hundskola p g a innehållet i en kurs. Egentligen är väl inte det så konstigt, det kan man väl göra om man inte är nöjd med en viss instruktör eller en viss hundskola. Men om det dessutom innebär ett byta från moderna och mjuka metoder till gammeldags och traditionella så är det ett så otroligt mycket större val man gör.

Att det finns instruktörer som fortfarande tycker att det viktigaste man kan lära en valp/unghund är att gå fot, gå sicksack mellan andra hundar och att gå förbi en köttbullstallrik utan att röra den visste jag. Att dessa instruktörer inte kan förstå den nya tidens tankar kring att arbeta med följsamhet, fokus, avslappning, lek och fart är också ganska förståeligt. Särskilt om de inte ens har viljan att ta till sig och prova det nya – utan hela tiden refererar till det som trams och dumheter. Om man inte har lärt sig hur man ska göra ordentligt – t ex gått en kurs, själv testat och kunnat göra en ordentlig utvärdering, så kan man heller inte bara förkasta något som anammas av så många och som når framgångar inom alla discipliner. Men att det finns de som anser sig kunna göra det är absolut ingen nyhet.

Att det finns personer som kan tänka sig att strunta i allt de fått lära sig om hur bestraffningar och korrigeringar påverkar hunden, bara för att de av traditionella instruktörer får höra ”Fick ni inte lära er fot? Det var konstigt” är däremot en nyhet för mig. Kanske ingen nyhet jag inte hade kunnat gissa mig till – men likaväl en nyhet. Den där konversationen var säkert mycket längre och det var säkert inte enda anledningen till att hundägaren i det här fallet bytte skola. Men det var så här jag fick det till mig. Nu var det inte någon av mina egna kursdeltagare som jag tappade – men det kunde lika gärna varit det. Jag har nämligen inte ”fot” i mina valp- och vardagslydnadskurser heller.

När jag sedan låg i rabatten och grävde blev jag allt mer ilsk. Jag har inte för vana att ge hundägare kängor – men nu måste jag ändå få ryta ifrån.

Orimliga förväntningar
Det verkar finnas någon sorts outtalad förväntan på att en eller två kurser ska lösa alla hundägarens problem. Det verkar finnas en förväntan på att 8-16 tillfällen på en hundkurs ska få den nya familjemedlemmen att gå fot precis som man ser på TV, att den ska kunna sitt och ligg, stanna kvar, komma på varje inkallning, strunta i andra hundar och hälsa lugnt och sansat på alla den möter. Dessutom ska detta ske utan att hundägaren tränar mellan tillfällena och helst utan att behöva belöna hunden nämnvärt. Jomen, grattis säger jag bara!

Möjligen finns det en ytterst liten chans att man kan uppnå detta och det är om hundägaren är fruktansvärt duktig på att bestraffa hunden – exakt på millisekunden och med tillräcklig kraft för att skrämma hunden så att den ALDRIG mer vågar göra det den gjorde. Om det är så man vill jobba, så behöver man knappt gå en kurs – för då behöver man inte lära sig att träna hund. För det handlar inte om träning, utan om något helt annat.

Att träna hund innebär just att TRÄNA – träna, öva, repetera. Och repetera igen. Och igen. Och igen. Små korta träningspass ofta och sedan när hunden kan momentet, så måste man fortsätta med sporadiska övningar och belöna rätt beteende under resten av hundens liv. När man går kurs och under valp/unghundstiden så handlar det om 15-30 minuters daglig träning 5-7 dagar i veckan. Detta är såklart utöver de 90-180 minuters promenad som är rekommenderat. Om man inte har tid till detta, så är jag ledsen att säga det – men då har man faktiskt inte tid att ha hund.

Att hunden inte lär sig allt på en viss kurs innebär inte att den enbart genom att man byter till hårdare träningsmetoder kommer att lära sig allt på nästa kurs. Det handlar om dig och den tid och det engagemang du är villig att lägga ner på att TRÄNA din hund. Jag brukar säga att ”en hundkurs är enbart en metoddemonstration, där du får hjälp att lära dig HUR du ska träna din hund för att nå önskat resultat”.

Det fungerar på samma sätt som när du går en kurs i släktforskning eller biodling. Du får berättat och visat för dig hur du ska göra, men sedan är det upp till dig vad du vill göra med dina nya kunskaper. Om du kör fast kontaktar du din lärare och frågar hur du ska gå vidare och förhoppningsvis får du hjälp. Det är faktiskt inte svårare än så.

Det är DU som är ansvarig!
Ja, för det är faktiskt så att det är du som hundägare som är ansvarig. Du och endast du. Ingen instruktör, ingen uppfödare och ingen veterinär. Det är du som är ansvarig för din hunds uppfostran och välbefinnande. Det är du som avgör hur din hunds liv ska bli. Att då ändra på ditt sätt och börja behandla din hund tuffare och hårdare p.g.a. innehållet i en kurs eller för att du inte tränar tillräckligt känns konstigt och oansvarigt. Det är en levande varelse du är ansvarig för. En levande, kännande och tänkande varelse. En intelligent sådan, med sin alldeles egna personlighet. Din hund förtjänar också att behandlas därefter.

Att efter en kurs inte vara nöjd med innehållet är såklart sådant som händer. Man är inte alltid nöjd med allt, så är det ju bara. Men någonstans är det faktiskt ändå också ditt ansvar som hundägare att tala om vad du vill lära dig. Om ”fotgående” är väldigt viktigt för dig, så kanske du kan fråga instruktören om ni kommer att lära er hur man tränar det? Och om instruktören inte planerat det, så kanske du kan be om att han/hon ändå går igenom det? Att byta hundskola eller instruktör kan såklart också vara ett alternativ – men varför byta till hårdare träningsmetoder? Varför helt plötsligt börja tycka det är okej att rycka i koppel, ryta på hunden o s v bara för att en kurs du gick inte innehöll exakt det du ville eller förväntade dig?

Jag tror att det enkla svaret är att de flesta inte reflekterar över det. När en kurs inte ger det som förväntats, så byter folk bara hundskola utan att tänka på sina egna principer och sin egen etik. Om det nu skulle råka bli så att det innebär byte av träningsmetoder, så får det väl bli så då. Eller så är det kanske precis tvärtom – att man tycker att man har en ”jobbig” och speciellt ”krävande” hund, så att hunden t o m ”behöver andra metoder”? Att det sedan beror på att hundägaren inte övat tillräckligt mellan gångerna eller fick tillräcklig hjälp spelar ingen roll. Så blir det hunden som får betala priset för bristande träning istället – fast det är du som hundägare som bär ansvaret.

Att tro att ett byte av instruktör eller hundskola kommer att lösa allt leder dig bara till ytterligare besvikelse. Det finns nämligen inga genvägar, s k ”quick fix” – inte utan att de sker på bekostnad av annat. Missförstå mig inte – jag förstår att man ibland inte får tillräcklig hjälp eller att man ibland vill byta hundskola och instruktör. Det ÄR inte lätt att vara hundägare alla gånger och ibland känner man sig som en värdelös tränare. Man får kanske inte så mycket tid från instruktören som vi hade velat ha. Vi har alla varit där någon gång. Men det förändrar inte det faktum att det är du som hundägare som är ansvarig för din hund.

Vad är viktigt för dig?
Dessutom – handen på hjärtat: är det verkligen så att lydnadsfot (d v s att hunden går kloss vid din vänstra sida) är det viktiga för dig och din hund? Är det att sitta på vänster sida som är A och O i din hunds framtida vardag? Eller är det kanske istället att kunna gå fint i koppel utan att dra på promenaden och att kunna ”sitt” oavsett om det är framför dig eller på någon av sidorna? Är det att hunden kan en lydnadsinkallning (d v s att hunden sitter, du går 10 meter ifrån och kallar in och hunden ska in och sätta sig på vänster sida) eller är det att hunden kommer på inkallning under skogspromenaden?

Om svaret är att lydnadsfot och lydnadsinkallning är viktigare än något annat – gå en tävlingslydnadskurs! Om det däremot är så att det viktiga är att ha en inkallning som fungerar i skogen, att hunden kan gå vardagspromenaden utan att dra i koppel och skälla på andra hundar – varför i hela friden då lägga tid på lydnadsfot? Nej, ta dig en riktig funderare på vad du tycker är mest väsentligt för dig och din hund och om du tycker något saknas i kursen, be instruktören gå igenom det med er i alla fall.

Så – fick ni inte lära er fot?
Nej, det kanske ni inte fick. Men ni fick kanske lära er god följsamhet, hur du motiverar din hund till att arbeta tillsammans med dig, hur ni har roligt ihop, hur du ska träna in olika moment och vad du ska tänka på i vardagen? Du fick kanske har en levnadsglad, lycklig hund som hellre hänger med dig än springer bort till den andra hunden därför att du är så himla underbar? Du kanske har en hund som frivilligt bjuder dig på ligg, sitt, touch och en massa andra saker i ren iver över att få arbeta med dig?

 Du fick kanske kunskap om den nya tidens sätt att träna hund och vet därmed också vad forskningsresultat kontinuerligt visar på är det mest effektiva sättet att träna hund på? När du nu har fått all den fina kunskapen – varför då byta till det gamla, förlegade, straffbaserade sättet som inte är lika effektivt och ger hunden sämre livskvalitet, bara för att du inte ”hade tid” att träna eller såg till att få tillräckligt med hjälp?

Det känns faktiskt inte rättvist någonstans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *