Blog

Efterklokheten är en märklig följeslagare. Den dyker ofta upp i efterhand. När man fått lite mer erfarenhet. När man plötsligt ser sådant som man inte såg då. Och ibland slår den lite hårdare än vad den borde.

Efter våra senaste inlägg om arousal var det en valpköpare som skrev till mig. Hon hade läst, tagit till sig – och landat i känslan av att hon gjort fel. Att hon borde ha gjort annorlunda. Att hon, i sin vilja att göra rätt, kanske hade gjort precis tvärtom.

Och det var aldrig avsikten.

För sanningen är ju den här – det är hon som har tagit sin hund dit han är idag. Det är hennes tid, hennes engagemang och hennes arbete som ligger bakom. Och det gäller så många av oss. Vi är ofta väldigt snabba på att se det vi kunde ha gjort bättre, men ganska dåliga på att se allt vi faktiskt gjort rätt.

Jag tror att en av de viktigaste sakerna jag själv har accepterat är just detta: man gör fel med varje hund.

Inte för att man inte bryr sig. Inte för att man inte försöker, utan för att varje hund lär oss något nytt – något vi inte visste innan. Och det innebär också att insikten nästan alltid kommer lite för sent. Det är så lätt att tänka att nästa hund ska bli den där man “gör rätt” från början. Man tittar på sin senaste hund och ser allt man skulle ha gjort annorlunda, och så bestämmer man sig för att justera det till nästa.

Men nästa hund är ju inte samma individ.

Med Fire hade jag extremt höga förväntningar. Och när han inte riktigt levde upp till den bild jag hade, så hade jag svårt att ställa om. Det är lätt att säga i efterhand hur orättvist det var – men där och då kändes det så uppgivet.

Med Fame gjorde jag nästan motsatsen. Då bestämde jag mig för att verkligen göra rätt. Styra upp, grundträna från åtta veckor, vara konsekvent och noggrann. Och hon hade egentligen behövt något annat. Lite mer frihet. Lite mer utrymme att bara vara.

Och med Gale gick jag åt ett helt annat håll igen. Jag vill prova de där gamla råden om att inte träna så mycket alls i början, att vänta och låta tiden göra sitt. Det gör jag inte om. För i efterhand känner jag hur mycket grunder vi faktiskt missade – sådant som hade gjort saker enklare längre fram.

Och ändå är det just de här hundarna som har lärt mig mest – inte trots misstagen, utan på grund av dem. För att för varje gång man tänker “det här skulle jag gjort annorlunda”, så har man också lärt sig något. Något som man tar med sig vidare.

Det är egentligen först nu, när jag hoppas på att snart få min åttonde retriever, som jag känner att något har landat. Att jag börjar veta vad jag vill göra. Hur jag vill träna. Vad som faktiskt är viktigt för mig – inte bara vad som låter rätt, utan vad som fungerar i verkligheten.

Och ändå vet jag ju att det inte spelar någon roll. För nästa hund kommer också att vara en individ. Och det kommer dyka upp saker jag inte kunnat förutse.

Men kanske är det just det här som är grejen med hundar – att vi aldrig blir färdiga. Att vi alltid lär oss – men ofta lite i efterhand. Att varje hund både är en möjlighet och en ny början.

Så när tanken kommer – att man borde ha gjort annorlunda – så försöker jag tänka att jag gjorde det bästa jag kunde med det jag visste då. Och det jag vet idag, det tar jag med mig vidare. Kanske är det också något man behöver påminna sig själv om ibland – det här med att då och då stanna upp och titta på sin hund. Inte på allt som kunde varit bättre, utan på allt man faktiskt har byggt tillsammans. För det är ju faktiskt där sanningen finns.

Vi gör fel. Vi lär oss. Vi justerar. Och så gör vi om.
Med varje hund.

Jag tror inte det är ett tecken på att vi inte räcker till. Jag tror det är precis det som gör oss till hundmänniskor.

Urika, 2026-04-06