Blog

Det dyker allt oftare upp diskussioner om inavelsgrad inom hundavel – med rätta. En fråga som jag sett ställas i diskussionen kring genetisk inavelsgrad är:

“Hur många generationer beräknas den genetiska inavelsgraden på?”

Och det är faktiskt en fråga som bygger på en vanlig missuppfattning. Svaret är att den genetiska inavelsgraden beräknas inte på ett visst antal generationer. Varför? Jo, för att genetisk inavelsgrad inte är en beräkning utifrån en stamtavla. Det är en mätning av individens faktiska genetiska material.

När vi pratar om inavel finns det egentligen två olika begrepp:

1. Stamtavlebaserad inavelsgrad

Detta är en beräkning.

Man tittar på individens kända föräldrar, mor- och farföräldrar, tidigare generationer och letar efter gemensamma förfäder. Utifrån detta räknar man ut sannolikheten att två alleler kan komma från samma anfader. Här spelar antalet generationer man räknar med roll. En beräkning på 5 generationer kan ge ett annat resultat än en beräkning på 10 generationer, eftersom mer information tas med. Men det är fortfarande en sannolikhetsberäkning baserad på en stamtavla.

2. Genetisk inavelsgrad

Den genetiska inavelsgraden tittar istället på individens DNA. En hund har två uppsättningar av nästan hela sitt arvsmassa – en från sin mamma och en från sin pappa. Om föräldrarna är släkt kan de ibland lämna vidare samma genetiska variant från en gemensam anfader. Då kan hunden få områden där båda kopiorna av en gen är lika – så kallad homozygositet.

Med genetiska tester tittar man på hur mycket av individens arvsmassa som består av sådana identiska områden (till exempel genom så kallade runs of homozygosity, ROH).

Det är alltså inte en fråga om vilka hundar som finns bakom individen de senaste 5 generationerna utan om vilka genetiska varianter som faktiskt är dubblerade i den här specifika individens DNA.

Tänk dig två syskon som får valpar tillsammans. En stamtavleberäkning kan förutsäga ungefär hur stor risken är att valparna får dubblerade anlag, men genetiskt kan de olika valparna bli olika. Varför?

För att arv är slumpmässigt. Två syskon delar inte exakt samma 50 % av sitt DNA. De kan råka skicka vidare olika kombinationer av sina gemensamma gener. Den genetiska inavelsgraden visar alltså vad som faktiskt hände – inte bara vad vi förväntade oss skulle hända.

Jag har också sett frågan om hur långt bak man tittar vid mätning av genetisk inavelsgrad. Men när man mäter genetisk inavelsgrad tittar man på hela det DNA som analyseras. Man frågar inte vilka generationer som räknas med, utan man frågar hur stor andel av individens genom består av identiska kopior som har samma ursprung?

Däremot kan man genom storleken på de identiska DNA-segmenten få information om hur gammal inaveln är. Långa identiska segment tyder ofta på mer nylig gemensam härkomst, medan kortare segment kan komma från längre tillbaka i populationens historia.

Varför är genetisk inavelsgrad viktigt?

Avel handlar det inte bara om hur många hundar som finns i en stamtavla. Två hundar kan ha låg beräknad inavelsgrad i en stamtavla men ändå vara genetiskt ganska lika. Två hundar kan också ha en högre historisk släktskap men ändå ge avkomma med större genetisk variation. Därför är genetisk information ett bra komplement till traditionella stamtavlor.

Stamtavlan berättar om den genetiska historien vi känner till. DNA berättar mer om det genetiska resultatet.

Och båda delarna kommer behövas för att fatta kloka beslut i avel i framtiden.

Ulrika, 2026-08-02

Referenser och läsning:

• Wright, S. (1922/1923). Coefficients of Inbreeding and Relationship. The American Naturalist.
  (Grunden för det klassiska inavelsmåttet F – sannolikheten att två alleler är identiska genom härkomst.)
• Keller et al. (2011). Genomic inbreeding estimates based on runs of homozygosity.
  (Om hur DNA-baserade mått på inavel kan uppskatta faktisk homozygositet.)
• Purfield et al. (2012). Runs of homozygosity and population history – a study in cattle.
  (Om hur längden på identiska DNA-segment kan kopplas till när släktskapen uppstått.)
• Gomez-Raya et al. (2015). Genomic inbreeding coefficients based on the distribution of the length of runs of homozygosity. Genetics Selection Evolution.
  (Om genetiska inavelskoefficienter baserade på ROH.)