Blog

Februari kom med snö. Och den stannade.

Det har varit kallt, vitt och tyst mer eller mindre hela månaden. Vackert – ja. Men också lite tungt. Träningen har blivit alldeles för sporadisk. Inte för att tiden helt saknats, utan för att motivationen gjort det. Ibland är det så. Kroppen går, men drivkraften ligger kvar under täcket tillsammans med vintermörkret.

Samtidigt har det varit en månad som påmint om vad som faktiskt betyder något.

Lykka drabbades av livmoderinflammation, och de där dagen när beslut skulle tas och oron och rädslan som följde vill jag helst inte uppleva igen. Att se henne nu – återhämtad på ett nästan fantastiskt sätt – känns fortfarande som ett litet mirakel. Den där stilla tacksamheten som infinner sig när vardagen får fortsätta. Den är svår att beskriva, men desto lättare att känna.

Som om inte det räckte har Fire kämpat med sitt öga. Snart tre veckor, sex veterinärbesök och en hel del frustration. Små bakslag, nya behandlingar och väntan. Men äntligen ser det ut att vara på väg att läka. Det är märkligt hur mycket energi som går åt till oro, även när man försöker vara rationell.

Och så har jobbet tagit sitt. Vissa perioder kräver mer, och februari har varit en sådan.

Men mitt i allt det där har det också funnits ljuspunkter.

Dagar i skogen när solen stått lågt och luften varit hög och klar. När kylan bitit i kinderna och hundarna rört sig genom snön med den där självklara glädjen. De dagarna gör något med själen. Allt förenklas. Inga prestationer, inga krav – bara närvaro.

En helg med mamma som fyllde på det där andra kontot. Samtal, skratt, stillhet. Och god mat.

Och kanske har just bristen på tempo gett utrymme för något annat: reflektion. Kring träningen – vad vi vill, vad vi behöver, vad som faktiskt är viktigt. Kring uppfödningen – riktning, ansvar och långsiktighet. Och kring livet med hundarna i stort. Det är så lätt att bara göra. Att hela tiden sträva framåt. Ibland behövs en månad som februari för att man ska hinna tänka.

Nu blickar vi mot mars.

Ljusare kvällar. Barmark. Fåglar som låter annorlunda.
Jag misstänker att träningslusten kommer smygande med solen. Den brukar göra det.

Och tills dess är jag tacksam för det februari faktiskt gav – även om det inte var den mest produktiva månaden.

Ibland är överlevnad, läkning och närvaro mer än nog.

Ulrika Bevreus, 2026-02-27