Blog

Jag har precis avslutat SKKs uppfödarutbildning. Även om jag har haft hund större delen av mitt liv och varit delaktig i kenneln under flera år, har utbildningen gett mig väldigt mycket.

Det är lätt att tänka att man redan kan ganska mycket när man tränar hund regelbundet, följer forskning, läser och diskuterar med andra. Men det finns ett stort värde i att ibland stanna upp och gå tillbaka till grunderna. Att få en sammanhållen genomgång av allt från genetik och avelsmål till dräktighet, valpning, juridik och konsumentlagstiftning gör att man ser helheten på ett nytt sätt.

En av de saker jag uppskattat mest är alla diskussioner. Att få fundera över varför man gör som man gör, ta del av andras erfarenheter och ibland behöva motivera sina egna tankar har varit både utvecklande och inspirerande.

För mig personligen blev det också tydligt hur mycket kunskap och eftertanke som faktiskt ligger bakom Flickerin’ Flames avelsarbete. Jag har haft förmånen att få komma in i en kennel där visionen och de långsiktiga målen redan fanns på plats. Under utbildningen har jag fått möjlighet att verkligen förstå bakgrunden till många av de beslut som fattas – varför vissa kombinationer görs, hur man väger olika egenskaper mot varandra och hur mycket arbete som ligger bakom varje planerad kull.

Jag känner också en stor tacksamhet över att få lära mig av Ulrika. Hon har många års erfarenhet och en djup kunskap om rasen, linjerna och genetiken. Vi diskuterar ofta hundar, träning och avel tillsammans, och utbildningen har gett mig ännu bättre förutsättningar att förstå resonemangen och själv kunna bidra i de diskussionerna.

Mina grundläggande tankar kring avel har egentligen inte förändrats under utbildningen. Tvärtom har de blivit ännu mer förankrade. Jag vill fortfarande se friska, mentalt stabila och funktionella hundar som både fungerar som fantastiska jakthundar och trevliga familjemedlemmar. Skillnaden är kanske att jag idag känner mig tryggare i varför de målen är viktiga och hur många faktorer som behöver vägas samman för att försöka nå dem.

Genetik kommer nog aldrig bli det område jag känner mig allra mest hemma i, men utbildningen har definitivt väckt ett ännu större intresse. Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur mycket det finns kvar att förstå – och det är faktiskt en av de saker jag tycker är så rolig med hundavel. Man blir aldrig färdig.

Det här blir därför inte slutet på något, utan snarare början på nästa steg. Jag hoppas kunna fortsätta utbilda mig, ställa frågor, vara nyfiken och utvecklas tillsammans med kenneln. För mig känns det som en självklar del av ansvaret som uppfödare – att aldrig sluta lära.

Louise, 2026-08-05