Blog

På senare tid har jag och Louise pratat mycket om instruktörer. Inte för att kritisera, utan för att vi – liksom många av våra valpköpare – upplever att det kan vara förvånansvärt svårt att hitta rätt.

Det gäller oavsett disciplin. Jakt, lydnad, bruks.

Det finns gott om duktiga hundförare, framgångsrika tävlande och personer med imponerande meritlistor. Men att vara skicklig med sina egna hundar är inte samma sak som att vara en god instruktör för andra.

För oss handlar bra instruktörskap om något mer än resultat och titlar.
Det handlar om förmågan att se hunden, människan och relationen däremellan.

Den instruktör vi söker är en coach – någon som kan ge konkret feedback och praktiska träningsverktyg, men som också förstår varför något fungerar i ett sammanhang och inte i ett annat. Någon som kan anpassa metoder efter individ, istället för att forma individen efter metoden.

Vi möter ofta instruktörer som är mycket kunniga inom inlärningspsykologi, men som saknar djupare förståelse för hunden som art – dess beteenden, behov och biologiska förutsättningar. I andra fall finns en stark hundkänsla, men begränsad teoretisk förankring. Och ibland möter vi en rigiditet där den egna metoden hålls så hårt att nyanser, dialog och anpassning går förlorade.

För oss är det avgörande att en instruktör har:

• kunskap om hunden som biologisk varelse
• förståelse för inlärning och beteende
• kompetens inom den specifika sport eller gren de undervisar i

Pedagogik är förstås värdefullt, men det viktigaste är tydlighet, lyhördhet och förmågan att förklara på ett sätt som faktiskt går att ta till sig.

Och ja – personkemi spelar roll. Träning sker i relationer, och utan tillit blir utveckling svår.

Det här är inte skrivet från någon piedestal.
Jag är själv instruktör och hundpsykolog, och fullt medveten om att ingen av oss sitter inne på hela sanningen. Vi lär hela tiden, och vi behöver alla fortsätta göra det.

Men just därför tycker jag att den här diskussionen är viktig.

Bra instruktörskap handlar inte om att reproducera ett system.
Det handlar om att hjälpa den här hunden och den här människan att fungera bättre tillsammans – med förståelse, kunskap och respekt för båda parter.

Och kanske är det där den verkliga kompetensen börjar.

Ulrika, 2026-02-05