Att förstå genetisk variation

Uppdaterad: 2026-01-05
Publicerad: 2018-05-25
Författare: Ulrika Bevreus

Något som intresserar mig mycket – och som jag anser borde intressera alla uppfödare – är den genetiska variationen inom vår ras. Ämnet är omfattande och komplext, och därför har jag valt att dela upp det i tre delar:

Genetisk variation – vad det är och varför det är viktigt
Genetisk variation – vad vi kan göra för att bevara och öka den
Genetisk variation – en närmare titt på den svenska jaktavlade golden retrievern

I detta första inlägg börjar vi med grunderna.

Vad menas med genetisk variation?

Genetisk variation kan beskrivas som de skillnader som finns mellan individer, orsakade av variationer i DNA-sekvenser. Den variation vi kan observera i en population – den fenotypiska variationen – uppstår genom en kombination av genetiska faktorer och miljöfaktorer.

Fenotypisk variation är det vi faktiskt kan se: till exempel storlek, päls, beteende eller arbetsförmåga. Miljövariation handlar om de yttre förhållanden individen lever under – såsom näring, uppväxt, träning och livsstil. Om man teoretiskt sett tar bort miljöpåverkan från den totala variationen som syns i en population, återstår den genetiska variationen: de faktiska skillnaderna i arvsmassan mellan individer.

När vi talar om genetisk variation talar vi alltså om skillnader i DNA. Det är viktigt att komma ihåg att två hundar med mycket likartad genetisk uppsättning ändå kan utvecklas olika när det gäller både utseende och beteende, just på grund av miljöfaktorer.

Vad skulle hända utan genetisk variation?

Om genetisk variation saknas – exempelvis om alla individer i en population förökar sig med sig själva eller med mycket nära släktingar – leder det i längden till artens eller populationens utdöende.

Ett välkänt exempel är den irländska potatissvälten 1845–1849. Potatisodlingen i Irland bestod till stor del av genetiskt mycket likartade sorter. När potatispesten slog till saknades genetisk variation som kunde ge motståndskraft, vilket ledde till att hela skördar slogs ut år efter år. Hade fler genetiskt varierade potatissorter odlats, hade vissa sannolikt haft egenskaper som gjorde att de klarade epidemin bättre.

Liknande scenarier har setts hos djurarter med extremt låg genetisk variation, till exempel geparder. Samma princip gäller alla populationer – inklusive våra hundraser.

Vad är en genpool?

En genpool är den samlade genetiska variationen i en population – i vårt fall den totala genetiska variationen inom en ras. Genpoolen bygger på det genetiska material som fanns hos rasens grundare. Om inga nya individer tillförs, kan inga nya gener tillkomma. Detta är verkligheten för alla renrasiga hundar.

Populationer med stora genpooler har fler genetiska varianter att “välja mellan”, vilket innebär större genetisk mångfald. Varje gen kan bidra till specifika egenskaper, såsom motståndskraft mot sjukdomar, fertilitet, mental stabilitet eller anpassningsförmåga till miljöförändringar.

En ras med hög genetisk variation har därför bättre förutsättningar att klara sjukdomsutbrott eller förändrade livsbetingelser. Motsatsen gäller för raser med små genpooler – där ökar risken för ärftliga sjukdomar, nedsatt immunförsvar, fertilitetsproblem och i värsta fall populationens långsiktiga överlevnad.

Det är därför av största vikt att vi strävar efter att bevara en så stor och sund genpool som möjligt, samtidigt som vi värnar om de egenskaper och den rastyp vi uppskattar.

Varför är små genpooler extra sårbara?

I små och isolerade populationer blir individer ofta tvungna att paras med nära släktingar. Detta leder till ökad inavel, vilket gör populationens genetiska sammansättning allt mer homogen.

När nära besläktade individer paras ökar risken för att recessiva, dolda anlag för genetiska sjukdomar möts och uttrycks hos avkommorna. En hund kan vara bärare av ett sjukdomsanlag utan att själv visa symtom, men om två bärare paras finns risk att valparna utvecklar sjukdomen.

Över tid leder detta till så kallad inavelsdepression, som kan visa sig genom mindre kullar, ökad valpdödlighet, sämre immunförsvar och högre förekomst av genetiska defekter.

I dag finns DNA-tester för vissa kända sjukdomar, vilket är ett värdefullt verktyg. Samtidigt måste vi vara medvetna om att nya mutationer uppstår och att vi aldrig kan testa för allt. Därför är det riskabelt att enbart förlita sig på tester och samtidigt ignorera helheten – den genetiska variationen i populationen.

Att arbeta för en sund genetisk variation betyder inte att använda vilka individer som helst, men det innebär att vi behöver använda fler individer i avel än vad som ofta görs i dag, och att vi behöver tänka långsiktigt och populationsbaserat.

I nästa inlägg kommer jag att fördjupa mig i vad vi som uppfödare faktiskt kan göra för att bevara och stärka den genetiska variationen i vår ras.

Referenser och vidare läsning

Allendorf, F. W., Luikart, G., & Aitken, S. N. (2013). Conservation and the Genetics of Populations. Wiley-Blackwell.
Falconer, D. S., & Mackay, T. F. C. (1996). Introduction to Quantitative Genetics. Longman.
Frankham, R., Ballou, J. D., & Briscoe, D. A. (2010). Introduction to Conservation Genetics. Cambridge University Press.
Biology Online / Biology Dictionary – “Genetic Variation”.
Leroy, G. (2011). Genetic diversity, inbreeding and breeding practices in dogs. Veterinary Journal, 189(2), 177–182.
Svenska Kennelklubben (SKK): material om genetisk variation, inavelsgrad och populationsavel.

Enter your keyword