Blog

När vi pratar om apportering i retrievervärlden är det lätt att fastna i moment. Avlämningar, grepp, tempo, precision. Hur hunden ska sitta, hur den ska hålla, hur den ska lämna av.

Allt det där är viktigt – men jag tycker att vi ibland missar något helt avgörande:

Retrievern är en munhund. Den är avlad, generation efter generation, för att använda sin mun – för att bära, hålla, transportera och leverera. Det är inte något vi i första hand lär hunden, utan något som finns där från början. Mer eller mindre starkt, beroende på individ och linjer. Och precis som andra behov – rörelse, social kontakt, mental stimulans – så behöver även detta få ett utlopp.

Jag upplever att många, i all välmening, råkar göra apporteringen mer komplicerad än den behöver vara. Vi vill göra rätt, vi vill bygga fina beteenden och vi vill undvika fel. Men ibland leder det till att vi plockar isär något som från början var helt naturligt.

Valpen som spontant plockar upp en sko, en pinne eller en strumpa – där ser jag början på något värdefullt. Men istället för att ta tillvara på det, är det lätt att vi snabbt korrigerar bort det. Vi säger “nej”, vi tar ifrån, vi styr upp. Och ganska snart har vi en hund som inte längre riktigt vågar använda sin mun på samma sätt.

För mig är det viktigt att mina hundar får bära – inte bara i träning, och inte bara i “rätt” situationer.

Jag vill att det ska vara en naturlig del av deras vardag.

Det kan vara en pinne på promenaden, en leksak där hemma eller något annat de själva hittar och vill bära en bit. Det viktiga är inte alltid vad de bär – utan att de får göra det. Under mina år som instruktör och hundpsykolog har jag gång på gång sett att hundar som får utlopp för sitt naturliga beteende blir mer tillfredsställda, får ett bättre fokus och liksom landar mer i sig själva.

Så nästa gång din hund plockar upp något den egentligen inte “ska” ha, vill jag att du stannar upp en sekund. Istället för att direkt ta ifrån den – fundera på vad det är den faktiskt visar dig. För i mina ögon är det väldigt sällan ett problem i grunden. Det är ett uttryck för något jag vill ha mer av.

Sedan betyder inte det att hunden ska få springa runt och bära på vad som helst hur som helst. Självklart behöver vi sätta ramar, lära in avlämningar och bygga struktur i arbetet. Men jag vill inte börja i att begränsa – jag vill börja i att bevara.

När jag låter bärandet vara en självklar del av hundens liv, så upplever jag att apporteringen nästan “kommer av sig själv”. Då handlar det inte längre om att lära hunden att bära – utan om att forma något som redan finns där. En hund som vill bära är enklare att motivera, orkar arbeta längre och har en naturlig stolthet i uppgiften. Och det är där jag vill börja.

Som uppfödare är det här också en viktig del i hur jag tänker kring avel. Jag vill se spontana apportörer. Hundar som använder sin mun naturligt, som söker upp föremål, som bär med självklarhet. För det är där allting börjar. All fin teknik i världen spelar mindre roll om inte viljan finns där från början.

Ulrika, 2026-04-08