Inavelsgrad hos våra jaktisar

I det här avsnittet tänkte jag presentera lite statistik över inavelsgraden bland våra s k jaktgoldens. Jag har precis som för övrig statisik jag presenterat använt mig av data som finns tillgänglig på SKK Avelsdata, Hunddata samt rasdata för de kullar som fötts hos 58 svenska kennlar som jag bedömt i huvudsak avla på jaktlinjer (kanske jag missat någon eller råkat få med någon som hellre ser sig som DP-uppfödare – jag är mottaglig för återkoppling). De kennlar som är inkluderade finns listade i ett tidigare inlägg för den som är nyfiken och undrar man vad inavelsgrad egentligen är, så finns det ett tidigare inlägg om det med ;).

Inavelsgrad och Svenska Kennelklubben

Innan jag går in på själva statistiken, så vill jag bara påminna om vad vår kennelblubb säger om saken.

Enligt Svenska Kennelklubben är det ”angeläget att inavelsökningen hålls på en låg nivå inom våra hundpopulationer för att dessa ska förbli livskraftiga. Inavelsökningen i en ras bör understiga 2,5% vilket ger en stegring på 0,5% per generation. Svenska Kennelklubben, SKK rekommenderar inte parning mellan två individer där avkommans inavelsgrad överstiger 6,25% d v s kusinparning.” 

När jag som uppfödare planerar en kull, så gör jag en provparning inne i vårt verktyg, SKK Avelsdata, och då beräknas inavelsgraden för kullen och den beräknas då på 5 generationer. Det Svenska Kennelklubben med ovan text menar, är att den totala inavelsökningen i en ras (som är en begränsad population) inte bör överstiga 2,5% på just 5 generationer.

Det viktiga är att komma ihåg att om vi ligger precis på 2,5% så ligger vi på gränsen och det ger oss lite svängrum om det är så att problem uppstår i någon eller några välanvända och utspridda linjer.

Jag vill också för er förståelse att ni noterar att 6,25% inavel är alltså kusinparning. Motsvarande siffra för halvsyskon-parning är 12,5% och parning mellan helsyskon ger en inavelsgrad på 25%.

Låt oss ta en kik på hur inavelsgraden ser ut bland våra svenska jaktisar.

Statistik

Jag kommer nu att presentera lite siffror som är baserad på den data jag samlat på mig. Jag har analyserat siffrorna och lekt runt med staplar och grafer i Excel. Jag är 100% öppen för feedback och återkoppling och tar också gärna emot förslag på andra synvinklar att belysa min data ifrån. Men, here it goes.

Under åren 2010-2018 föddes totalt 267 kullar jaktgoldenvalpar i Sverige. Den genomsnittliga inavelsgraden på samtliga kullar, under alla år låg på 1,81%. Det är ändå ganska bra då det är en bit kvar till den rekommenderade gränsen för 2,5% i en population. Så om vi tittar på jaktisarna som helhet så ser det inte så pjåkigt ut alls. Detta ska dock sättas i jämförelse med rasen som helhet, som under samma period har en genomsnittlig inavelsgrad på 0,98%. Jaktgolden har därmed en nästan dubbel så hög inavelsökning under perioden som rasen som helhet (där även jaktgoldens är medräknade).

Om vi då tar och tittar på antalet kullar av de 267 födda som hade en inavelsgrad över den önskade maximala på 2,5% (för en population under en 5-årsperiod) så är det hela 63 kullar. Det är en siffra som motsvarar 23,6% av de födda kullarna – alltså väldigt nära var fjärde kull! Om vi antar att de här kullarna inte alla är alldeles särskilt små, utan normalstora över lag – så innebär det att nästan var fjärde jaktgolden född någon gång under 2010-2018 har så hög inavelsgrad  att det inte anses vara sunt för rasen långsiktigt.

Men hur kan då den genomsnittliga inavelsgraden bli 1,81%? Jo, det beror på att det också finns många kullar med 0,0% inavelsgrad. Och många uppfödare ”kompenserar” en kull med hög inavelsgrad med en annan kull med väldigt låg inavelsgrad. Och vissa fall kan en kull med högre inavelsgrad vara befogad om man vill bevara särskilda karakteristika. Däremot tycker nog jag personligen att man bör veta väldigt väl varför man gör parningen och ser den som viktigt för rasen som helhet och inte enbart för sin egen uppfödnings eller ”sina egna” linjers skull. Men det är som sagt min åsikt – finns inga siffror att redovisa på det ;).

Om vi tittar på nästa gräns då? SKK och även Goldenklubben har en önskan om att man inte gör en parning som innebär högre inavelsgrad än 6,25%. Hur många sådana kullar har vi 2010-2018?

Det är faktiskt hela 21 stycken!

Okej, några av dem som är medräknade ligger på 6,3%, så det är på håret. Men det innebär att 8% av de födda kullarna är resultatet av kusinparning, eller närmre. Varje år har vi haft MINST 1 kull med en inavelsgrad högre än 6,25%.

Vi har haft 3 kullar under åren med en inavelsgrad på över 10%. En var på 11,5%, en på 11,8% och den med allra högst inavelsgrad låg på 15,8%. Kom ihåg att 12,5% är parning mellan halvsyskon. Tycker inte jag behöver säga mer än så. Det är upp till er läsare att dra era egna slutsatser.

Stapeldiagrammet här nedan visar antalet kullar med 0%, över 2,5% samt över 6,25% inavelsgrad per år. De kullar som inte är med i diagrammet ligger på en inavelsgrad på mellan 0,1% och 2,5%.

2019 är inget undantag. Vi har än så länge 32 födda kullar i år, 9 av dem har en inavelsgrad högre än 2,5% – d v s 28% av de hittills födda kullarna. Vi har 1 kull med inavlesgrad över 6,25% (6,3%) och 3 stycken på 5,1%, 5,8% respektive 5,9%. På totalen taktar vi på genomsnittet för 2010-2018, med en genomsnittlig inavelsgrad på 1,8% hittills i år. Tror inte det kommer förändra sig så mycket.

Kennelstatistik
 Jag tänker inte redovisa vilka kennlar som haft lägsta respektive högsta inavelsgrad. Är man väldigt nyfiken så får man helt enkelt fråga mig ;).

Det jag däremot kan konstatera att det finns 7 kennlar som har en genomsnittlig inavelsgrad på över 2,5% på sin kullar. Om jag tar bort de som bara haft 1 resp. 2 kullar under åren 2010-2018 så är vi nere på 3 kennlar. Om vi tar bort den som bara haft 3, så är vi faktiskt nere på 2 enskilda kennlar. Den ena kenneln har haft 44 kullar och ligger på en genomsnittlig inavelsgrad på 3,7%. Den andra har haft 9 kullar och ligger på en inavelsgrad på 3,0%.

Det finns givetvis andra kennlar som gjort parningar över 6,25% och framför allt över 2,5%. Personligen skulle jag aldrig göra en parning över 6,25%. Däremot kan jag förstå att man då och då väljer att göra en med högre än 2,5% – just för att befästa vissa karakteriska och drag. Det man ska komma ihåg är att när man gör det – så krävs det att någon annan kompenserar med en kull med väldigt låg inavel. Eller att man själv gör det i sin nästa parning t ex.

Och egentligan kan man inte kompensera en hög inavelsgrad. Att göra en parning med 0,0% som ”kompensation” kommer bara att sänka inavelsgraden på jaktgolden-populationen som helhet – det förändrar inte det faktum att den enskilda kullen har hög inavel och därmed högre risk för dubblerade anlag. I värsta fall leder det till nya problem i rasen, vilket inte behöver visa sig förrän några generationer senare. Det är en risk man tar om man sen går vidare på den kullen och det ska man såklart vara medveten om. 

Mycket siffror
Nu blev det mycket siffror i det här inlägget. I ett framtida inlägg tänkte jag skriva lite mer om det här med inavel och inavelsgrad. Jag har redan gjort det i ett lite kortare inlägg och då på engelska. Jag tänkte försöka mig på att skriva om det på svenska och då göra det lite lättläst och lättförståeligt. 

Men innan dess tänkte jag klämma till med ett inlägg om hanhundarna och hur urvalet för avel ser ut. Hur ser det ut med det egentligen? Lämnar den lilla cliff hangern och önskar er en trevlig helg!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *